Valpar dör av herpesvirus

Om du vill skriva ut texten kan du ladda ner filen här: Herpessmitta hos valpar

Herpes är en virussjukdom som vi ofta kan höra talas om när det gäller människor, men herpes drabbar även hundar och andra djur. Herpesvirus är artspecifika och kan inte smitta mellan olika djurslag eller till och från människor. Däremot är det mycket smittsamt inom den egna arten de perioder viruset är aktivt. Herpesvirus hos hundar har visat sig vara mycket utbrett. I undersökningar av hundar utomlands påvisade mellan 40–88 % av hundarna antikroppar mot herpes i blodet. Den stora skillnaden beror på vilket land som siffrorna kommer ifrån. På Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), uppskattar man att ca hälften av alla hundar i Sverige har antikroppar mot herpes i blodet.
 
När hunden har blivit smittad av herpesvirus får man räkna med att smittan stannar kvar i kroppen livet ut. Den mesta tiden är viruset inaktivt och märks inte av, man talar då om att det är latent. En herpesinfektion som är latent är inte heller smittsam. Det är när viruset aktiveras som det sprider smitta. Detta kan ofta ske vid förändringar som innebär ett stresspåslag, t.ex. stora livsförändringar och miljöombyten. Även nedsatt allmäntillstånd, sjukdom och kortisonbehandling som sätter ner immunförsvaret, samt hormonella förändringar som dräktighet, kan få en latent herpessmitta att blomma upp.

För vuxna, friska hundar som smittas av herpesvirus orsakar det sällan problem. Däremot leder det ofta till en akut och livshotande infektion hos ofödda valpar och valpar under 4 veckor. Vanligtvis med dödlig utgång.
 
Smittvägar
Herpesvirus finns framförallt i slemhinnorna i övre luftvägarna och överförs främst genom kontaktsmitta t.ex. när hundar nosar på varandra. Herpesvirus sprids även via saliv, nysningar, urin, vaginala flytningar och i samband med parning. För att viruset ska överföras vid parning måste den smittade hunden ha herpesblåsor på penis/i vulva.

En tik som smittas när hon är dräktig kan överföra smittan till sina valpar via moderkakan eller i samband med födseln. En tik som tidigare har smittats av herpesvirus och har en latent herpesinfektion, kan reaktivera viruset under dräktigheten och smitta sina valpar. Valpfoster som smittas tidigt i dräktigheten absorberas som regel av tiken eller stöts ut (aborteras). Valpar som smittas senare kan födas döda eller dö snart efter födseln. Valpar kan även bli smittade av andra hundar i hemmet eller av främmande hundar som hälsar på. Däremot sprids herpesvirus sällan genom indirekt kontakt, eftersom viruset inte lever lång stund utanför värddjuret. 

Den allvarligaste smittspridningen är en direkt överföring av virus från en nysmittad tik till valpar i samband med födseln eller straxt efteråt. Då hinner inte tiken producera tillräckligt med antikroppar för att skydda valparna. En tik som tidigare har varit smittad, kan däremot snabbt producera antikroppar mot viruset. En tik som har haft valpar som har dött på grund av herpesvirus, brukar därför inte ha några problem med efterföljande kullar. Trots detta bör man vara restriktiv med vilka hundar som tiken träffar och i bästa möjliga mån undvika att en latent virusinfektion aktiveras. Likaså bör man se till att hemmamiljön är lugn och trygg för tiken, eftersom även stress kan få en latent herpesinfektion att bryta ut.

Det talas om att det kan finnas ett samband mellan herpesvirus och kennelhosta. Att hundar som har eller nyligen haft kennelhosta kan vara smittbärare och utgöra en risk för tiken och valparna. Det betyder att man behöver vara försiktig även med denna smitta. Att se till att tiken har ett bra vaccinationsskydd före parning är viktigt ur denna aspekt. 

Antikroppar
När en hund smittas med herpesvirus första gången tar det 2-3 veckor för hundens immunförsvar att producera antikroppar till den nivå som leder till att virusen slutar föröka sig och övergår till sin latenta form. Eftersom hunden endast smittar när viruset är aktivt är den smittade hunden efter 2-3 veckor inte längre smittsam. Nästa gång hunden smittas med herpesvirus tar det endast 2-3 dagar för antikropparna att nå denna nivå. Det beror på att antikropparna känner igen viruset och snabbare kan komma upp i det antal som behövs för att hålla tillbaka infektionen. 

Om tiken blir smittad vid parning eller smittas före de tre sista veckorna innan valpning, hinner hon bilda antikroppar mot viruset innan valparna föds och därmed ge dessa skydd mot smittan. Problem uppstår om en dräktig tik som tidigare är osmittad blir smittad under de sista tre veckorna. Då hinner hennes antikroppsnivå inte bli tillräckligt hög i råmjölken för att skydda valparna. Likaså uppstår det problem om valpar som inte fått tillräckligt skydd från råmjölken smittas under de första tre veckorna. Man brukar benämna dessa två riskperioder som de sex kritiska veckorna.

Under dessa kritiska veckor behöver man förebygga smittspridning genom att hålla dräktiga tikar och tikar som har valpar isolerade från främmande hundar. Övriga hundar i hemmet bör också hållas isolerade från kontakt med andra hundar under den här perioden, eftersom de annars kan föra med sig smittan hem. Alternativt att de hålls isolerade från tiken och valparna. 

Symtom
Hos vuxna hundar ger herpesvirus vanligen lindriga symtom, t.ex. lite snuva och möjligen hosta som snart går över. Viruset kan också ge upphov till inflammation i ögats bindhinna eller i hundens genitalier. En genitalinfektion kan visa sig som blåsbildningar i vagina eller förhudsslemhinnan. Det förekommer också att en smittad hund inte får några symtom alls. Även valpar över 4 veckor kan få lindriga symtom som lätt hosta och rinnande nos. Hos valpar upp till 2-3 veckors ålder förorsakar herpes däremot en akut livshotande infektion. Det brukar ta 6-10 dagar från det att de har infekterats tills de börjar visa symtom, därefter dör de som regel inom 1-3 dygn. 

Symtom på herpessmitta hos valpar under 4 veckor kan vara att valparna blir slöa och slutar dia. Ofta tynar de bort, s.k. fading puppy syndrome. Herpessmitta kan även visa sig genom att det blir oroligt i valplådan. Valparna kryper runt och gnyr. De får diarré, ett tjockt näsflöde, små blödningar på slemhinnorna och svårt att andas. Buken blir öm och svullen. I slutstadiet som vanligen inträffar inom två dygn från de första symtomen, kan de paddla med benen och få sträckarkramper. Det slutar ofta med att alla valpar i den smittade kullen dör. De valpar som överlever gör det ofta med hjälp av medicinsk behandling. Det är vanligt att dessa får bestående skador. Var skadorna uppstår är beroende av vilka organ som har blivit infekterade. Ofta blir det skador på nervsystemet som visar sig genom att valparna blir yra och vingliga. De kan också bli blinda och döva samt få nedsatt njur- och leverfunktion.  

Förebygg smitta
Det finns inget botemedel mot herpes, men det finns några förhållningssätt man kan använda sig av för att skydda valparna mot smitta. Antingen isolerar man tiken och övriga hemmahundar så att de inte kan bli smittade eller så vaccinerar man tiken mot herpesvirus. 

a) Isolera dräktiga tikar
För att undvika att den dräktiga tiken smittas av herpesvirus bör hon inte utsättas för onödiga smittorisker. Därför bör hon inte vistas på platser där många hundar samlas, t.ex. allmänna rastplatser, kurser, tävlingar och utställningar. Hon bör också undvika veterinärkliniker i den mån det går. Eftersom även hemmets hundar kan ta med sig smitta hem bör även de hållas ifrån dessa platser, alternativt hållas isolerade från tiken. Även införskaffade valpar och vuxna hundar kan föra med sig smitta hem och bör också hållas isolerade från tiken och valparna, likaså besökande hundar. Dessa regler kan man behöva förhålla sig till den mesta tiden under dräktighet och efter valpning, men framförallt under de sex kritiska veckorna.

b) Vaccinera dräktiga tikar
Alternativet till att isolera tiken och övriga hundar är att vaccinera tiken. Vaccinet aktiverar tikens försvar och ger henne rikligt med antikroppar. Dessa förs över via råmjölken till valparna och skyddar dem under de första kritiska veckorna. Råmjölken är därför särskilt viktig. Om man har eller har haft problem med herpesinfektion bland sina hundar, är vaccination ett säkrare alternativ. Då vaccinerar man endast avelstiken.

Den första sprutan ger man tiken i samband med parning eller tidig dräktighet. En del förespråkar att man ska ge den första sprutan redan i början av löpet, t.ex. 7 dagar före beräknad parning. Andra menar att man ska ge den första sprutan 7-10 dagar efter beräknad parning. Detta behöver man rådgöra med sin veterinär om. Det kan förstås vara bra om man kan man vänta med den första sprutan tills man vet att parningen genomförs. Den andra sprutan ges 1-2 veckor före beräknad valpning. Detta behöver man göra inför varje parning och dräktighet.

Även om man har valt att vaccinera tiken och hon har ett gott skydd mot herpessmitta, behöver man vara restriktiv med att låta henne och övriga hundar träffa hundar utanför familjen. Det går inte att garantera att ett vaccin fungerar till 100 % varje gång. Det finns också andra smittor som hundar kan få och som kan få allvarliga konsekvenser för dräktiga tikar och valpar, t.ex. Giardia.

Värme
Direkt efter att valparna föds sjunker deras kroppstemperatur. Det beror på att de blir blöta och därav lätt nedkyld. Denna nedkylning fungerar som en skyddsmekanism ifall de drabbas av syrebrist, eftersom syrebehovet minskar vid lägre kroppstemperaturer. Samtidigt har också nyfödda valpar en medfödd reflex att söka sig till värmekällor. Efter någon vecka har valparna utvecklat skakreflexen som ett sätt att höja kroppstemperaturen när de fryser. Sedan tar det ytterligare 2-3 veckor innan de kan börja reglera kroppstemperaturen helt själv. Detta innebär att valpar under 2-3 veckor ofta har en lätt undertemperatur.

Herpesvirus trivs bäst i svala miljöer. Det är då de är som mest aktiva och kan sprida sig via blodbanan och orsaka allvarliga infektioner i valparnas organ. Värme är däremot mindre gynnsamt för dessa virus. Vid normal kroppstemperatur som för hundar är ca 38,5 grader, har viruset svårt att sprida sig även om valpen skulle bli smittade. Därför behöver man se till att valprummet är varmt, torrt och dragfritt de första 3-4 veckorna. Ett sätt att ordna det är att hänga tjocka filtar mot ytterväggar och fönster. Likaså behöver ett kallt golv en varm och tjock filt eller något annat värmeisolerande underlag. Att hänga en filt eller en tjock handduk som ett halvt tak över valpbädden för att få värmen att stanna kvar, är också ett alternativ.

De generella råden är att det bör vara runt 20 grader i rummet och 30 grader i valpbädden. Skillnaden mellan dessa grader gör tiken med sin kroppsvärme. Genom att lägga en termometer som visar både inne- och utetemperatur utanför valpbädden och låta den del som ska fästas utomhus ligga i bädden, kan man se både rumstemperatur och temperatur hos valparna samtidigt. Med en mindre, oval bädd den första veckan kan man hålla valparna närmare tikens kroppsvärme. Den ovala formen gör att valparna inte kan ”fastna” i något hörn och den lite snäva storleken att de får åtnjuta tikens värme var de än befinner sig.

Om man misstänker herpessmitta eller om valparna är medtagna, kan man behöva höja rumstemperaturen till 25 grader och därigenom hjälpa valparna att hålla sig varma. Temperaturen hos valparna kan också höjas genom att man fyller plastflaskor med ljummet vatten och lägger i bädden. Det finns även lösningar med värmelampor och varma liggunderlag. Med sådana lösningar är det viktigt att valprummet inte är för varmt, eftersom valparna på motsvarande sätt inte kan göra sig av med överskottsvärme. Var därför försiktig med värmedynor och värmelampor som kan ge stark värme. Termostater och noggrann temperaturkontroll är nödvändig för att inte utsätta valparna för onödiga risker. Se också till att tiken har möjlighet att undkomma värmen om hon behöver svalka sig.

Diagnos
För att kunna ställa rätt diagnos på avlidna valpar behöver de obduceras. Då undersöker man de inre organen genom att titta efter typiska förändringar i form av små partier med blödningar och vävnadsdöd. En del beskriver det som kluster av inflammerade celler som visar sig genom punktformiga blödningar och gråaktiga fläckar i de organ som har smittats. 

När det handlar om att diagnostisera vuxna, levande hundar går det att göra en PCR-undersökning. Då tar man prov från hundens slemhinnor, vanligtvis i svalget eller i könsvägarna. Detta ska göras när viruset är aktivt och smittsamt, eftersom det endast är vid dessa tillfällen det går att se ett virusutbrott. Det går alltså inte att påvisa herpesvirus om hunden har en latent/vilande infektion med PCR-tester. För att ta reda på det, behöver man göra ett antikroppstest. Då undersöker man om det finns antikroppar mot herpesvirus i blodet. Om antikroppar påträffas, visar det att hunden har blivit smittad någon gång. Däremot går det inte att avgöra om hunden är i ett akut smittbärande tillstånd med antikroppstester. Antikroppstester är inte heller helt tillförlitliga. Hos hundar där herpesvirus legat latent en tid är det inte säkert att man ser några antikroppar i proverna, trots att viruset finns kvar i kroppen.

PCR-tester görs hos Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), medan antikroppsanalyser görs utomlands men kan förmedlas via SVA. 

Behandling
Det finns ingen säker behandling mot herpessmitta. Eftersom det är ett virus hjälper det inte med antibiotika. Dessutom dör smittade valpar vanligtvis inom ett par dagar, så man har kort tid på sig att behandla dem. Om virusinfektionen däremot följs av en bakterieinfektion, kan antibiotika hjälpa. 

Det har gjorts försök att behandla sjuka valpar med en medicin som används mot allvarlig herpesinfektion hos spädbarn. Denna medicin har dessvärre visat sig orsaka förgiftningar och skador på njurar och lever hos valpar redan vid mycket små doser. Eftersom risken för bestående neurologiska problem är så stor hos valpar som överlever, behöver man noga överväga en sådan behandling. 

Det som främst rekommenderas för vuxna hundar och valpar är värme, lugn och ro och mycket vätska. För valpar under 4 veckor behöver man rådgöra med en veterinär om vad som är bäst att göra. Det man själv kan göra är att se till att valparna har det varmt, äter och dricker samt att luftvägar hålls rena så att de kan andas. Det är särskilt viktigt när de äter. 

Källor och mer information
Bok: Hunduppfödning i teori och praktik – En handbok från svenska kennelklubben.
Artikel: Hundsport nr 3 2021 – Torvald Beltner Netterby, (leg. Veterinär, fil Mag. Biologi), Boebringer Ingelheim Animal Health Nordics.

Länkar 
https://www.sva.se/amnesomraden/djursjukdomar-a-o/canine-herpesvirus-chv-1-hundens-herpesvirus/
http://veterinaren.nu/hund/sjukdomar/infektioner-och-parasiter/herpesvirus-hund
http://www.piaskennel.com/vet/herpes.htm