Lundeboka om hälsa, kost och IL

Den norska Lundehunden är vanligtvis en mycket frisk ras. Ärftliga sjukdomar och defekter som är vanliga i andra raser, förekommer sällan hos Lundehunden. Däremot kan Lundehundar få en allvarlig sjukdom som Lundehundägaren behöver vara uppmärksam på. Det är en mag- och tarmsjukdom som benämns som IL (Intestinal Lymfangiektasi) och som kan leda till att hunden dör om den inte behandlas. De vanligaste symptomen på IL är diarréer och kräkningar samt att hunden förändras mentalt, t.ex. blir slö och vill gå undan. 

Det finns inga säkra fakta om vad som orsakar IL. Det spekuleras om att det kan bero på ärftliga faktorer som en effekt av intensiv inavel. Detta på grund av att Lundehunden vid två tillfällen höll på att dö ut av valpsjuka och de hundar som finns idag, härstammar från några få besläktade individer. Samtidigt finns det inga uppgifter om att IL fanns bland Lundehundarna på Väröya, där de ursprungligen levde. Detta gör denna teori osäker. 

Vad som utlöser IL är inte heller säkerställt, men man har sett att olika former av trauman som t.ex. olycksfall, operationer och kastrering ökar risken att drabbas av sjukdomen. Likaså är stressiga miljöer, allergier och en undermålig kosthållning en riskfaktor som kan utlösa IL. Därför tror man att det också behöver finnas faktorer i hundens livsmiljö för att sjukdomen ska bryta ut. Detta antagande beror på att ett flertal uppfödare har rapporterat om utbrott av IL på flera hundar samtidigt, som inte varit nära släkt med varandra eller ens av samma ras.  

Lundehunden är en allätare som från början livnärde sig på fiskrens, slaktavfall och matrester. Även självdöda fåglar och möss åkte troligtvis ner i deras magar. Det foder vi ger hundarna idag är mestadels torrfoder, vilket inte är deras naturliga föda. När de första torrfodren kom på 70-talet, varnade man för att ge Lundehunden detta. Idag anser man att torrfoder av bättre kvalité kan fungera bra, under förutsättning att det innehåller sparsamt med fett. Detta på grund av att IL också tros kunna utlösas av för mycket fett. Om det stämmer vet man heller inte säkert. Däremot är man säker på att fett förvärrar sjukdomen om hunden drabbas. Detta beror på att lymfkärlen i tarmen är missbildade eller skadade, vilket gör att lymfan som består av vätska, proteiner och fetter, inte kan sugas upp för vidare transport ut i blodbanan. Istället läcker den ut i tarmen och omkringliggande vävnad.

Om vi ger hunden torrfoder, är rekommendationen att fetthalten bör vara låg. Dessa rekommendationer kan dessvärre missförstås och leda till att man ger friska och sjuka hundar ett magert dietfoder som är framtaget för hundar som är överviktiga. Ett sådant foder kan försvåra näringsupptaget och leda till att hunden får näringsbrist, håravfall och torr hud. Ett torrfoder som innehåller mer fett och proteiner, kan då behöva tillsättas eller kombineras med det foder man utgår ifrån. Även vitaminer och mineraler kan behöva tillsättas extra. 

Det är också viktigt att hunden får rätt mängd näring i förhållande till aktivitetsnivå. En aktiv hund behöver mer proteiner och fett än en inaktiv hund. Likaså behöver en hund som vistas i ett kallare klimat mer fett och proteiner, än en hund som lever på varmare breddgrader eller mestadels hålls inomhus.  

En annan åkomma som drabbar Lundehundar är hud- och pälsproblem. Det kan yttra sig som klåda, torr hud, försämrad pälskvalitet och fläckvis håravfall och beror ofta på ett försämrat näringsupptag och nedsatt immunförsvar. Dessa problem kan ofta bli bättre med en annan kosthållning och mer fett. Eftersom hud- och pälsproblem är relativt utbrett hos Lundehundar, spekuleras det även om detta kan bero på ärftlighet. Däremot finns det inga uppgifter om att Lundehundarna hade hud- och pälsproblem på Väröya. 

Både IL och hud- och pälsproblem antas kunna ha en koppling till ett nedsatt immunförsvar och man har diskuterat om dessa åkommor kan förstärkas av en kosthållning med konstgjort foder (torrfoder). Detta har lett till att man i flera fall har förespråkat naturlig föda till hundar som har dessa besvär. Som naturlig föda till Lunde¬hundar rekommenderas vit kokt eller torkad fisk, ljust kött, ägg, rotsaker och ris. Om hunden har IL, bör den ges en fettfattig, proteinrik och hemlagad kost på fisk, kyckling och ris. Kosten bör serveras i små portioner flera gånger om dagen, med tillskott av vitaminer och algbaserade mineraler.  

Källa: Lundehundboka av Ingvild Espelien. 

Mina tankar om detta

I Lundeboka skiljer man på vad som orsakar IL och vad som utlöser IL. En teori är att IL orsakas av genetiska faktorer som ärftliga missbildningar av lymfkärlen närmast tarmen. Medan det som utlöser IL kan vara en fettrik kost och/eller stress i form av bl.a. miljöombyten, olyckor, operationer etc. Den forskning som har gjorts har främst varit inriktad på att studera ärftliga och genetiska orsaker till IL. Det har dock inte med säkerhet kunnat fastställas att IL är en genetisk och ärftlig sjukdom. 

IL innebär att lymfkärlen i tarmen är deformerade. Det leder till att lymfvätskan, som innehåller proteiner och fett, får svårt att passera genom lymfkärlen och istället läcker ut i tarmen. För att minska lymfflödet uppmanas hundägare att utfodra sina hundar med ett fettfattigt foder. Detta för att minska fettmängden i lymfvätskan och därmed minska trycket på lymfkärlen. Om hunden har diagnostiserats med IL, är en viktig del i den akuta behandlingen att minska på fettintaget så mycket det går. 

Att kraftigt reducera fettmängden för den IL sjuka hunden under det aktiva utbrottet är viktigt, eftersom de missbildade lymfkärlen inte kan ta upp fettsyrorna och transportera dem vidare. Att kraftigt reducera fettet för friska hundar kan däremot leda till andra hälsoproblem, eftersom fett också är en viktig närings- och energikälla. Risken med detta är att hunden får brist på viktiga fettsyror och att detta kan leda till bland annat hud- och pälsproblem samt ett sämre immunförsvar. För att motverka detta bör man istället vara noggrann med vilka fetter man ger sin hund, än att drastiskt dra ner på allt fett.  

Lundehundar har huvudsakligen levt av animalisk föda, vilket innebär att det är de animaliska fetterna som är mest naturliga för dem. Detta nämns dock inte i boken, mer än att lämplig naturlig föda för Lundehundar är vit färsk eller torkad fisk (ej fet fisk som lax), ljust kött, ägg, rotsaker och ris. Detta är produkter som innehåller begränsat med fett och de fetter som dominerar är animaliska. Det är sådan föda som Lundehunden har levt av i många år och vars matsmältning är anpassad för. Därför bör också de animaliska fetterna vara ett bättre alternativ än de moderna vegetabiliska oljor som idag dominerar i många torrfoder. 

De flesta torrfoder som rekommenderas till Lundehundar innehåller vegetabiliska oljor som är hårt processade och kemikaliebehandlade. Eftersom dessa oljor inte är naturliga, vet vi inte hur de påverkar hundarna på längre sikt. Det är också troligt att dessa oljor kan utgöra en bidragande orsak till den ohälsa och de sjukdom vi ser idag. Detta tillsammans med vete (gluten) och majs (stärkelse) som också ofta dominerar i dessa foder. Detta kan förklara varför flera hundar som lever tillsammans och inte är släkt med varandra, kan drabbas av IL samtidigt.  

I Lundeboka varnar man för att ge friska och sjuka hundar dietfoder för överviktiga hundar, eftersom dessa som regel har ett lägre näringsvärde än andra foder. Likaså tar man upp att aktiva hundar och hundar som lever i ett kallare klimat behöver mer fett än andra hundar. Detsamma gäller för hundar med hud- och pälsproblem. 

Mina tankar om detta är att ett normalt bruk av naturliga, animaliska fetter är nödvändigt för en hälsosam och frisk hund. Dessa fetter bör också anpassas till hundens livsvillkor. Växande hundar, aktiva hundar, dräktiga tikar och hundar som lever i kallare klimat, bör få mer naturligt fett än äldre och mindre aktiva hundar. Däremot bör vi alltid undvika ett överbruk av fetter, eftersom dessa ökar lymfvätskan och orsakar en större belastning på lymfkärlen. 

Jag ställer mig slutligen lite frågande till om stress kan utlösa IL. Vi vet att stress överaktiverar kroppens försvarssystem och att det i sin tur leder till hälsoproblem och sjukdomar. Därför är framförallt långvarig stress negativt. Samtidigt ser jag en risk med att åberopa stress som en utlösande faktor för IL. Detta på grund av att det kan göra att vi missar den grundläggande orsaken och framförallt vad vi mer behöver göra för att hjälpa våra hundar att bli friska.