Gillerts kennel

Norsk Lundehund

Lundehundens fysiska egenskaper

Lundehunden är en liten, smidig och rektangulär spets som härstammar från Lofoten i norra Norge. Där användes den för fångst av Lunnefåglar. Dess uppgift att klättra upp och ner för branta och hala klippor, har bidragit till att den har större trampdynor och fler tår än andra hundar. Dess förmåga att kunna gå in i trånga fågelbon, vända sig och komma ut igen, har bidragit till att den är mycket rörlig och vig i sin konstruktion. Det kalla, blåsiga och karga klimatet på Nordnorges kust, har bidragit till att den också kan stänga sina öron. 

Mer specifikt kan Lundehunden egenskaper beskrivas så här:  

Tassar
Framtassarna har minst två extra tår (oftast en tvåledad och en treledad tå) med senor och muskler. Detta ger tassen ett kraftigt utseende. Fem tår av sex bör ingå i själva tassen; det betyder att den femte tån helst ska ingå i stödytan. En vanlig hund har 5 trampdynor medan lundehunden har 8. Lundehunden kan böja och sträcka på sina extratår och även “gripa tag” i saker, precis som om den mänskliga handen hade två tummar. Hundarna har enorm nytta av denna tasskonstruktion när de klättrar i berg. De kan klättra uppför nästan lodräta bergsväggar genom att gripa tag med extratårna i sprickor och håligheter i berget.

Baktassarna ska ha minst 6 tår och hunden stöder på 4 av tårna. När hunden står på plant underlag ligger vikten normalt på tårnas trampdynor. Baktassen skall ha 7 trampdynor, där den stora tramdynan är “förlängd bakåt”. Denna förlängda trampdyna fungerar som extra bromskuddar när hunden är på väg nedför branta berg. Då sträcker den ut framtassarna och hasar sig ned med baktassarna tätt intill varandra för att täcka en så stor yta av berget som möjligt.

Lundehunden kan också ha fler än 6 tår på varje tass. Jag har hört talas om hundar som har haft ända upp mot 9 tår på en tass, men det är mycket ovanligt. Däremot är 7 tår ganska vanligt och godkänt på utställning. Däremot ska den inte godkännas om den har färre än 6 tår på framtassarna. 

Öron
Lundehunden kan stänga sina öron vilket är en bra egenskap i ett blåsigt, kallt och fuktigt klimat.
 

Rörlighet
Lundehunden är vig och smidig för att kunna vända sig i trånga fågelbon. Den översta nackkotan är förenad med hjärnskålen på ett sätt som gör nacken extra rörlig. Därför kan den böja huvudet så långt bakåt att pannan vidrör ryggen. Den kan ofta sova i en sådan ställning med huvudet, vilket kan få den ovana beskådaren att bli skärrad eftersom det ser ut som om den har brutit nacken.
Muskulatur, senor och ledband i bogarna är så tänjbara att hunden kan “slå ut med armarna”. Frambenen kan sträckas bakåt och ligger då längs med rygglinjen. Bakbenen kan sträckas framåt så att de ligger bakom hundens nacke. 

Gångsätt
På grund av sina extra tår och flexibiliteten i benen har Lundehunden också ett speciellt gångsätt. De “paddlar” med frambenen och det ser nästan ut som om de “ritar” cirklar i luften. Samtidigt har de aningen trånga bakbensrörelser, vilket ser ut som om de “trippar” fram.

Läten
Många Lundehundar ger ifrån sig små speciella ljud när de är alerta eller har något att berätta. Det låter som en duvas kuttrande och om man har flera hundar, kan det låta som att lyssna på ett duvslag. När de skäller har de ofta ett gällt, hest och ylande läte. 

Källa: Svenska Lundehundföreningens hemsida.